Ny dag, nya grubblerier

I mitt huvud snurrar tankarna på, hur ska det gå för sonen J. Håller på med utredning på honom för att komma fram till vad och hur vi ska kunna hjälpa honom. Aspergers syndrom är det som utredningen gäller. Har fått resultat, han har inte Aspergers, hans resultat blev 17 och man måste ha 20 för att få den diagnosen, men jag känner igen sonen i det mesta som skrivs om Aspergers. Så nu väntar vi på  nästa del av utredningen, kolla om han har någon form av dyslexi.

J började nu i 6:an och då kommer det in nya grjer på schemat, SPRÅK. Sjätteklassarna ska introduceras i franska och tyska inför högstadiet. Då tar mina funderingar fart, ett barn som inte klarar av engelskan och har problem med sitt eget modersmål, svenska, ska då han få in ytterligare ett språk att "misslyckas" med??
Nej, jag vägrar, ringde till rektorn igår och pratade med henne om detta.
Hennes svar var att enligt alla regler och stadgar så är det alla barns rätt att få prova, men om jag som mamma känner att det bara kommer att bli fle, han kommer att få sitta på dessa lektioner och känna sig misslyckad, är det då inte bäst att låta bli att utsätta pojken för detta. Har maken, mina föräldrar och alla lärarna med mig i detta.

Samtidigt som allt detta händer så ska jag söka vårdbidrag för samma son, har suttit och räknat lite snabbt och fått ihop ca 15 timmar i extra tid som han tar. Sen så ska man självklart ha en massa ork och tid för de andra två sönerna C och M, dessutom så kanske det kan vara trevligt att även få tid med maken M. Jobba visserligen "bara" 70% men huset ska även det få tid av mig, städning, matlagning etc.
Är det konstigt att jag vissa dagar känner att jag bara vill skrika rätt ut och gömma mig i en grotta för att komma fram när alla frågetecken och skolor mm är klart.

Trots att allt är jobbigt och upp och ner så kommer jag ALDRIG att ångra mina barn, jag kommer ALDRIG att sluta älska dom trots att dom vissa dagar driver mig till vanvett och jag har lust att skicka dom enkel resa till Sibirien.



Kram på er alla/  Malin


Kommentarer
Postat av: Anonym

Klart man älskar de små liven, oavsett=)

Känner igen mig, har TVÅ barn med diagnoser, och man blir galen emellanåt...men på ngt sätt hittar man styrkan. Det är väl meninget det=)

Kramar

2009-09-01 @ 07:15:14
Postat av: Katja

hmm....mitt namn försvann i inlägget ovan....

2009-09-01 @ 07:16:04

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0